Emily Brontës enda roman utges 1847 under manligt pseudonym. Ett år senare avlider Emily i tuberkolos. Svindlande höjder har kommit att tillhöra de stora klassikerna. Det känns som ett liv sedan jag läste Brontë. För jag tror att jag har läst romanen. Det kan vara så med klassiker. De är så inlemmade i den allmänna förståelsen av fenomen och livet i stort, så ibland tror man sig ha läst, fast man inte har gjort det. I vilket fall som helst var jag betydligt yngre då. Jag minns den svindlande passionen. Kärleken över allt. När jag läser nu finns de stora känslorna fortfarande kvar där, men nu är det även andra teman som fastnar. Det är styrkan med klassiker. Man läser om dem och finner nya saker. Man lever och ser med andra ögon.
Visst är de svindlande höjderna i känslolivet fortfarande i fokus. Heathcliff, hittebarnet som tas in i familjen på gården Wuthering Heights och som växer upp tillsammans med Catherine. Relationen dem emellan som utvecklas från nära samhörighet till den brännande kärleken. Samtidigt bestäms de och präglas av sin barndom, där Heathcliff faller i onåd när Catherines bror tar över gården efter fadern. Det svarta blir hans liv. Catherine slits mellan det konventionella valet och den sanna, men även omöjliga kärleken till Heathcliff. Att vara den accepterade kvinnan med de rätta egenskaperna, eller en gränsöverskridare som inte styrs av klass och kön. I en avgörande passage i boken fäller Catherine de berömda orden: ” Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden - den är inte till så stor synlig glädje, men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff - han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, utan som mitt eget väsen”. De skiljs åt och deras saga, som kvävts i sin linda, går mot sitt tragiska crescendo. Catherine gifter sig med en annan man. Heathcliff reser iväg. Ett möte sker på Catherines dödsbädd, där det ödesmättade beseglas. Innan de många år senare förenas i graven, drivs Heathcliff av hämnd, hat och självdestruktivitet för att i sällsamma ögonblick tro sig se Catherine som spökbild. Det är en galen kärlek utan gränser och utan hänsyn. Det är oförsonligt och bortom allt förnuft.
Berättelsen utspelar sig i ett mycket begränsat universum på de ödsliga hedarna i Yorkshire. Många bokomslag fokuserar på naturen. Omgivningarna är inte bara en kuliss och en spelplats, utan heden, vinden, regnet och blommorna bär romanen. Det är ett hårt och vindpinat landskap med gotiska förtecken. Wuthering Heights är ingen fristad på heden utan en förlängning av den. Ovan syns även fönstret som är en bärande symbol i boken.
Vid min omläsning blev jag förvånad över flytet i boken. Det är en riktig sidovändare. Det är en stundtals klaustrofobiskt liten värld, men karaktärerna och relationerna dem mellan berättas skickligt av olika berättarröster som går in i varandra. Sedan svek mitt minne när det gäller att mycket av boken handlar om Heathcliffs och Catherines släktingar och barn. I ett cykliskt förlopp försluts till sist knuten när det sker en förening mellan Catherines dotter och kusinen Harethon. Innan dess ger Brontë läsaren en närmast helvetiskt vandring där Heathcliffs oförsonliga hämndbegär står i fokus. Människorna blir brickor i ett spel, där Heathcliff bland annat offrar sin egen son. Det temat fann jag svårt att ta till mig nu.
Passionshistorien karakteriseras varken av en sympatisk hjältinna eller hjälte. Catherine beskrivs som självcentrerad, bortskämd och utan känsla för sina medmänniskor. Hennes galenskap skildras till viss del som en följd av hennes personlighet. Heathcliff är ostyrig, omedgörlig och i förlängningen djävulen själv. Det är stundtals ett hopplöst skräcklandskap med ylande hundar, spöken och misshandel. Det är gåtfullt och utan självklara svar. Vid omläsningen fastnade mina tankar mer på det oförenliga och det oförnuftiga, än att bara förföras av den gränslösa passionen som skall få företräde framför allt annat. Heathcliffs fanatiska hämndbegär där människor offras är stundtals svårare att ta till sig denna gång.
Denna gång tänkte jag även mera på de uppenbara motsatser som finns i boken såsom klass- och könsperspektivet och den ständiga konflikten mellan förnuft och känsla. Karin Johannissons mycket läsvärda förord till den nya klassikerutgåvan resonerar klokt kring förväntad kvinnlighet med styrda ramar kring hur man bör vara för att bli socialt accepterad. Catherine slits helt klart mellan sin hela person och att finna sig till rätta i det konventionella. I den konflikten offras Heathcliff och en förening mellan dem blir omöjlig. Det är även intressant att tänka sig Catherines galenskap som en klassisk fristad från alla kvinnliga måsten i den hårt styrda kvinnorollen i det viktorianska England. Ett tema som är evigt aktuellt.
Svindlande höjder är som en av de största klassikerna ständigt aktuell. Jag har skrivit detta till tonerna av Kate Bushs klassiska Wuthering Heights som kom 1978. Klicka här för att lyssna och samtidigt titta på delar av filmatiseringen från 1992 med Juliette Binoche som Catherine och Ralph Fiennes som Heathcliff. Jag undrar om jag har sett den. Nu måste jag definitivt göra det.
Passionshistorien läses just nu av många som är inne på Twilight-spåret. (Jag har en stor populärkulturell lucka att fylla där känner jag. Med vampyrbesattheten från True Blood, skall jag snart göra det också.) Bellas favoritbok är Wuthering Heights. Med en yngre publik i åtanke gör man nu ännu en filmatisering av Svindlande höjder. Som Heathcliff kommer vi att få se den inte helt obekante Ed Westwick. Även om jag inte tillhör den tilltänkta generationen, kommer jag naturligtvis att titta med allra största intresse :).
Avslutningsvis - mina varmaste läsrekommendationer! Svindlande höjder är inte en dammig klassiker, utan förtjänar att läsas och upplevas.
Vad säger Ni andra som har läst Svindlande höjder i klassikerklubben? Det vore väldigt roligt att höra från er och diskutera vidare!
